Historia

15 år med Mittelspitz och 10 år med registrerat kennelnamn

I början av januari 2010 började mina föräldrar tala om att skaffa hund, vi hade tidigare haft katt och hamstrar i hemmet och jag var inte helt övertygad då jag i yngre ålder var väldigt hundrädd. Trots detta hade jag ändock en stor förtjusning för mindre hundraser, framförallt för taxar, cavalier king charles spaniel och welsh corgi pembroke. Vi tittade i böcker om hundar och talade om just cavalierer men det blev inte någon utav den rasen, mina föräldrar hade besökt en lokal bilverkstad där det hade funnits en pomeranian. Mina föräldrar fick veta att det fanns olika storlekar och vi riktade blickarna mot denna ras istället. I den bok vi tittade främst i hittade vi mittelspitz, tyvärr var bilden som presenterades i boken inte alls något som jag upplevde som en fin hund men det blev i alla fall att vi tittade på hemsidor och fann tre kennlar som var belägna i närområdet.

De tre kennlarna var Sess Miros, Stand Ups och Sable Shade's, min mor ringde först till Sess Miros (Airi Gyllenstien) men det blev inte därifrån. Nästa samtal gick till Stand Ups som ägdes av Gurli Sandberg, Gurli planerade tre valpkullar, en på våren, en på sommaren och en på hösten. Efter samtalet tittade vi på de tikar som planerades valpar efter och jag fastnade direkt för tiken som förhoppningsvis skulle ha valpar under sommaren. 

Tiken, SE UCH SE V-05 Sess Miros O'Såfina "Fina"

Vi besökte Gurli och hennes make Bengt i slutet av januari, jag ville först inte gå in då jag hörde större hundar som skällde och jag höll mig därför tätt bakom mamma och höll henne hårt i armen. Direkt när vi kommer in dyker ett gäng med småhundar upp, jag hade fått för mig att det var en stor hundras men när jag upptäckte att de var i "behändig" storlek tog det inte lång stund innan jag satt på knä i vimlet av hundar. Under fikat berättade jag att jag gärna skulle vilja tävla på utställning med hunden. Agility låg då mer i min lillasysters intresse. Gurli berättade att hon tyckte det skulle vara bättre för oss att ha från kullen som var planerad till våren då vi strax därpå skulle få sommarlov respektive semester. Jag blev förkrossad, den tiken tyckte jag ju inte alls lika mycket om. Självklart sa jag inte det men medans Gurli berättade förstod vi att den andra tiken var en dotter till den jag hade fastnat för. 

SE UCH Stand Ups Monalee " Monni"

Fader till båda kullarna var SE UCH Sess Miros Åzzie

Den 23 februari 2010 föddes kullen, tre tikar och två hanar. Alla var inom färgskalan sobel förutom en av hanarna som var svart. Vi fick besökte Gurli & Bengt frekvent under valparnas uppväxt. En hane skulle vi ha, det skulle vara lättare än en löptik men när vi sedan hade bestämt oss för den orange sobel-färgade hanen Hiccory, var han redan tingad och kvar var då den lilla svarta valpen.Inte kunde vi väl ha en svart hund? Det blev i alla fall att den svarta hunden skulle flytta hem till oss, vi fick välja stamtavlenamn själva och efter långa diskussioner blev det Hjuliano.
Hjuliano eller Hjulle som han kallades var redan som valp ett riktigt yrväder. Hittade på mycket bus men var även väldigt lättlärd och glad. Under unghundstiden blev han utmanande men vi har alltid haft en bra kontakt med våra uppfödare, vilket är viktigt för nya hundägare!

Stand Ups H-kull, född i februari 2010

När vi hämtade Hjulle i april 2010

Utställningar

I samband med köpet av Hjulle blev min mor medlem i Svenska Kennelklubben (SKK), Svenska Klein & Mittelklubben (SKMK, senare SKMGK), Svenska Spets och Urhundsklubben (SSUK) samt Ludvika Brukshundsklubb.

Det var självklart att man som hundägare skulle vara medlem i de klubbar som fanns och även delta på kurser. Jag hade tidigare uttryckt att jag skulle vilja delta på utställningar och när vi uppmärksammade att SSUK skulle arrangera en utställning i Örebro ringde vi genast till Gurli för att få hjälp då vi var helt novis inom denna kategori. Gurli hade även hon anmält till den utställningen, hon bjöd in oss för att hjälpa oss att "fixa" Hjulle, det skulle badas, klippas och borstas och sedan skulle även jag tränas. Utställningsdagen kom, vi åkte hela familjen och mötte upp Gurli och hennes valpköpare, Pernilla Marberg som även hon skulle ställa ut sin tik. Jag kommer väl ihåg den hemska illamående känslan jag hade innan jag skulle in med Hjulle, det var den värsta känslan jag varit med om! Ville bara gråta och låta bli att gå in i ringen. Sen ropar ringsekreteraren in oss och jag går trots allt in. Hjulle slutade i rasringen som Bästa Valp och skulle då in i stora ringen! Ni kan ju förstå hur stort det kändes för mig, få gå in i finalen!

Jag ser BIS rosetterna och säger helt spontant "En sån ska jag!" Om det var önsketänkande eller kaxighet vet jag fortfarande inte men Hjulle blev BIS R-Valp! Där, i en liten hall i Örebro väcktes min tävlingsinstinkt! Efter det har utställningarna rullat på. Tyvärr är det väl som i de flesta andra bedömningssporter, ett relativt hårt klimat. Jag minns en specifik utställning, i Köping 2012 när Gurli visade Hjulle. Jag själv stod utanför ringen när två uppfödare tillsammans kommer fram till mig och säger "Ser du inte att din hund haltar?!", jag blev förvånad för jag såg inte det och han hade inte haltat innan de gick in i ringen. Jag svarade där utefter att "Nej det ser jag inte och jag tror att Gurli hade märkt det i så fall." I samband med detta fick jag även ett väldigt obehagligt mejl tillsänt mig – rent krasst, ett hatmejl. Jag menar inte att det var de två uppfödarna som tillsände mig detta, det vill jag vara väldigt klar med! Andra gånger har andra uppfödare kommenterar mitt sätt att klä mig och visat hund. Vid denna tidpunkt var jag själv inte uppfödare och jag kan såhär i efterhand fundera över vad som gjorde att dessa människor kommenterade dessa saker.

Hjulle hade ingen spikrak vinstkurva första åren utan vi kämpade för att få det svenska championatet, han fick sitt första CERT 2011 i Högbo Bruk för Liz-Beth C Liljeqvist, det andra fick han i Lidköping 2012 för Nils Molin, Hjulle blev även BIR där och Gurli visade. Det sista brukar alltid vara det svåraste sägs det men i Ransäter 2012 fick han även det, dömde gjorde Gunnar Nyman, vi var på plats hela familjen och när det var klart ringde jag upp Gurli och vi grät båda i telefonen. Alltid efter en utställning har det varit Gurli jag ringt och än idag ringer jag efter en utställning. Jag vill här passa på att tacka mina föräldrar som åkte runt med mig under alla år innan jag själv tog körkort!

Hjulle vinner sitt sista CERT och blir svensk utställningschampion 2012

Hjulle visades på flertalet utställningar genom åren 2010–2018 innan jag valde att pensionera honom, några av hans främsta meriter var

Best In Show- 2 på rasspecialen i Lidköping 2015
Best In Show-3 på SSUKs utställning i Strängnäs 2017
Best In Show Veteran tillika Best In Show-R på rasspecialen i Leksand 2018
Best In Show Valp-R på SSUKs utställning i Örebro 2010
Bäst I Gruppen-4 på den nationella utställningen i Lidköping 2013
Flertalet championat och vinnartitlar

Hjulles sista utställning, rasspecialen i Leksand 2019. Han blev BIS Veteran